Ankom till Sarajevos flygplats vid 15 tiden på lördagen och blev upphämtad av Dzermins föräldrar. Åkte direkt till lägenheten där vi skulle bo, i Dobrinja. Min lilla uppfattning av Sarajevo, som jag fått genom ihärdig bildgoogling, slogs ganska snabbt itu. Ungefär vartenda hus hade väggarna fulla med skotthål, granatmärken och lite halvt bortsprängda balkonger. Det var dock med en liten blandning av total fascination och förundran, jag har alltid haft en svaghet för den imaginära bilden av ett fattigt öststatsland. Magiskt, men tragiskt.
En liten mindre såkallad “släktchock” inträffade även senare hos Dzermins föräldrar. Det består av att en väldigt massa (egentligen behöver de inte ens vara så många till antalet, mer än två personer räknas inom kategorin) bosnisk släkt träffas och pratar mycket och fort (i mina öron) och man känner sig som ett allmänt litet ufo som inte förstår ett ord. Känner väl dock att jag börjar snappa upp ett och annat ord nu, så jag iallfall vet vilket håll konversationen går. Är det mycket “dobro,dobro” så är det iallfall inte slagsmål på gång.
Söndagen började jag med att sura i ett antal timmar, helt befogat tyckte jag då jag insåg att det inte fanns varmvatten i lägenheten i Dobrinja. 3,5 vecka utan vatten är lite för mycket för mig. Det löste sig dock senare på kvällen när en granne kom och fixade loss lite med ventilerna. Dagen och kvällen spenderade vi först hos Dzermins föräldrar. Det var varmt och kvavt ute och vi kämpade oss upp för de fem långa våningarna i deras hus för att inse att Dzermin hade lurat in mig i fel trappuppgång, var bara att traska ner och sen avverka 5 våningar till. Efter en liten fika (fika innan maten, jag vet, galet) så gick vi och åt lite local Cevapi. Mycket mycket godare än de små rackarna jag köper i frysdisken på Willys. Lite sallad och någon dressing till så hade jag kunnat kalla det för en fulländad måltid. Faktum med att det mesta jag ätit hittils i Bosnien har varit galet gott. Förrutom kakorna och alla sötsaker. Jag är egentligen en riktig söttand som älskar min lösgodispåse, vilken svensk gör inte det? Men just väldigt söta kakor och bakverk har jag lite småsvårt för.
Vi fortsatte sedan in till centrum av Sarajevo och gick runt och tittade lite, det var mera likt det Sarajevo som google hade erbjudit mig. Vi var dock där lite för kort tid, och jag var alldeles för trött för att kunna göra några riktiga reflektioner. Vi satt en stund på ett cafe och pratade lite med varandra. Det är en av de saker som är bäst med mig och min pojkvän, vi kan prata om allting med varandra.
Ser fram emot att komma tillbaka till Sarajevo om en vecka, vi har tänkt att testa deras nya bio, gå på en landskamp i fotboll och massor med mera. Det är egentligen ett ynnest att få uppleva ett land tillsammans med någon som kan visa en, som pratar språket. Och dessutom är det svårt att inte annat än tycka om landet där den jag älskar föddes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar